Örlogsvarvet i Karlskrona är ett av de få varv i världen, där det är möjligt att se byggnader och arbetsplatser avsedda för seglande örlogsfartyg. Särskilt betydelsefulla och välbevarade konstruktioner här är Repslagarbanan, Wasaskjulet och Polhemsdockan på Lindholmen samt Femfingerdockan och Gamla mastkranen på det västra varvsområdet. Det är vid området för de senare som dagens varvsverksamhet bedrivs.

Örlogsvarvet, som i början förlades till Vämön år 1679 flyttades till Trossös södra sida år 1684. Här uppfördes befästningar och byggnadsverk, främst avsedda för krigsfartygens nybyggnation, reparation, utrustning och proviantering. Kompletterande anläggningar uppfördes på Lindholmen, Söderstjärna och Stumholmen.

Redan under tidigt 1700-tal blev Karlskrona centrum för tekniskt nyskapande, där det främsta exemplet är Polhemsdockan. Förutom de mer iögonfallande byggnadsverken finns äldre detaljer bevarade i varvsmiljön, exempelvis kajer, dykdalber och slipar.

Högvakten i nyklassicistisk stil har ett dominerande läge som fond till Amiralitetsslätten. Den är den enda av Örlogsbasens äldre byggnader som vänder sig mot den civila staden. Den uppfördes åren 1821–26. Genom högvakten passerade man in till varvsområdet och här fanns även ett corps de garde med vaktstyrka. På takkrönet placerades en observatoriebyggnad, som 1940 påbyggdes med en utkik.

Inventariekammare nr 1 uppfördes under 1780-talet efter ritningar av af Chapman och C A Ehrensvärd. Här förvarades segel, tågvirke och lösa inventarier enligt ett noga organiserat system sedan skeppen avriggats inför vintern. Fartygen kunde vid den tiden lägga till vid kaj strax utanför. Invändigt var inventariekammaren ändamålsenligt organiserad för att på så kort tid som möjligt kunna få flottan segelklar. Även arkitektoniskt har byggnaden ett rationellt uttryck med ett fåtal detaljer som upprepas. De 20 identiska portarna hade dock skilda funktioner.

Mönster- och modellsalsbyggnaden, vid varvets norra del, uppfördes vid mitten av 1780-talet efter af Chapmans ritningar. Enligt ett kungligt beslut 1752 skulle en modellkammare inrättas vid amiralitetet för förvaring av modeller av alla skepp och konstruktioner som byggdes vid örlogsvarvet. Modellsalen ligger på övervåningen, i en tvärställd byggnadsdel som utvändigt pryds av en ståtlig tempelgavel. Ovanför en träkolonnad syns här Gustav III:s namnchiffer med blågula vimplar, skulpterat av bildhuggaren Törnström. På bottenvåningen mönstrades manskap och här kunde en hel skeppsbesättning rymmas.

Materialförråd I och III byggdes i början av 1780-talet. I dessa lokaler tillämpades den löpande bandprincip för skeppsbyggnation som infördes av af Chapman. Materialförråd I bildar tillsammans med Mönster- och modellsalsbyggnaden en lång och imposant vägg vid den gamla varvsgatan. Här inrymdes även årbod, kopparbod och kompassmakare-verkstad. Inredningen är mycket välbevarad. År 1809 försågs taket med ett optiskt telegraftorn som senare togs bort. Materialförråd III bildar avslutningen på byggnadsräckan. Här fanns snickareverkstad, målareverkstad, blygjuteri, rum för mått- och viktjustering, nagel-, knap- och kilverkstad samt modellverkstad.

Chapmanporten ligger som en teaterkuliss mellan Materialförråd I och III. Den restes efter Chapmans ritningar under 1780-talet och ledde till varvschefens boställe. Redan år 1838 byggdes den om i empirestil. Frontonen över porten försågs med akterstävsornamentet från det utrangerade linjeskeppet Vasa och terrassen ovanpå fick en balustrad.
Det herrgårdsliknande Chapmanbostället vid ”Gröna gången” uppfördes1781–82 för af Chapman, som bodde där fram till sin död 1808. Huvudbyggnaden var sedan ämbetsbostad för varvscheferna fram till 1961 och därefter för örlogsbasens chef. I flygelbyggnaderna bodde varvschefens närmaste medarbetare. Byggnaderna kan nås från Varvsgatan.

Bildhuggareverkstaden fick sin nuvarande utformning under 1780-talet, då den blev arbetslokal för den nyutnämnde amiralitetsbildhuggaren Johan Törnström. På en enkel rödfärgad verkstadsbod placerades en antikt inspirerad tempelgavel. Den pryddes med en maskaron, ett grimaserande träansikte, huggen av Törnström själv. Byggnaden stod ursprungligen något längre västerut men flyttades när den stora varvshallen byggdes i
början av 1960-talet.

Kölhalningsbroarna och Gamla skeppsbädden är belägna nära passagen till Lindholmen. De tillhör varvets äldsta delar och anlades redan 1685-86. Vid kölhalningen krängdes fartygen kraftigt, och partier under vattenlinjen blev därmed åtkomliga för underhåll. Av de två kölhalningsbroarna har den västra renoverats till ursprungligt utförande.

Hokvinden var ursprungligen en av flera inhägnader (”håckar”) för lagring av skeppsvirke i sjön. Den användes fram till senare delen av 1700-talet då man övergick till att lagra virket på land. Hokvinden användes senare för förvaring av mindre båtar och fick då sitt tak.